Rikard Wolff berättar om sin terapi som barn
Rikard Wolff växte upp i en akademikerfamilj, där pappan var judisk överklass och mamman arbetarklass. Släkten gillade inte giftermålet och det blev konflikter. Äldste sonen var svårt sjuk, vilket gjorde föräldrarna osäkra.
"Mamma avskydde att vara hemmafru. Hon var väldigt påverkad av min brors sjukdom och oron överförde hon på mig. Jag var frisk, tjock och glad men tvingades bära på min mammas rädsla för att det skulle hända oss någonting. Vid tre, fyra års ålder var jag enormt bunden till henne men mamma satt fast i all oro och motvilja att ta hand om oss. Jag fick nattångest och häftiga vredesutbrott, symptom som barn får när de känner sig otrygga".
I familjen fanns höga krav på att vara lyckad och Rikard fick börja skolan som sexåring. Det var alldeles för tidigt för honom och det hela resulterade i rädsla och kaos - och att Rikard slutade skolan och mamman fick avbryta sitt jobb för att vara hemmafru igen.
"Ett år senare gjorde jag ett nytt försök med skolan. Lärare och kamrater gillade mig. Jag var duktig och det fanns kärlek att hämta, så jag stannade".
När Rikard var åtta år fick pappan en djup depression och då kom Ericastiftelsen in i deras liv på allvar.
"Brorsans sjukdom, mammas rädsla och pappas skörhet gjorde att jag reagerade enormt starkt på att pappa blev deprimerad. Terapeuterna var oroliga, men mina föräldrar ville inte kännas vid att det fanns problem. Vi var ju en fin familj och det fick inte vara några sprickor i fasaden. Om jag hade varit mindre känslig hade det inte varit så stora problem. Jag behövde något annat och sökte efter andra vuxna, som var mer stabila. Det fanns inget centrum i vår familj. Mamma sökte min hjälp och när jag var skräckslagen blev det väldigt kaotiskt. Allt blev mycket, mycket värre. Jag hade ingen vuxen att vända mig till".
Ericastiftelsen gjorde hembesök i det prydliga radhuset i Gubbängen för att se hur familjen fungerade.
"Jag läser i rapporterna från Ericastiftelsen – det var ett slags kafferep. Du kan tänka dig mina föräldrar, att terapeuterna kom och synade vårt välordnade hem. Mamma hade städat noga, det skulle i varje fall vara rent. Det hela var fasansfullt. Vi var fint klädda och jag fick förmaningar om att vara som vanligt. Som skådespelare har jag varit starkt präglad av det här, motsättningarna mellan det duktiga och det kaotiska. Jag är både enormt driftig och väldigt ångestfylld, upp och nervända känslor hela tiden".
Källa: Tidningen Socionomen